Är det inte väldigt underligt att man ibland kan känna på sig saker? Jag har i ett års tid misstänkt att min sambo, fd sambo, var intresserad av en tjej på jobbet. Jag hörde det på rösten när han ringde och berättade att hon hade varit och presenterat sig. Jag hörde det. Alltså, jag var hemma, sjukskriven, gravid. Väntade vårat barn. Hörde att han hade fallit pladask för någon annan och jag kunde inte göra något åt det. Jag frågade. Han nekade. Jag fattade. Han ändrade sig från att tycka "jag trivs med mitt liv nu, jag har inga som helst problem med att vara lite småplufsiga" till "älskling kan vi inte äta bättre och shoppa lite nya kläder... har jag sagt att jag skall börja gymma?" Den ångesten varje dag. Han skuttar upp ur sängen och åker till jobbet. Hon är ju där. Vi arbetar på samma ställe. Det var där vi träffades. Han och jag. Han förklarade sin kärlek till henne på konferensresan. Då var jag hemma med barnen och målade och tapetserade vårat hus. Hon nobbade honom och han tänkte "ok skit i henne". Jag frågade gång på gång. Är du intresserad av henne? Har du varit otrogen på konferensresan? Nej älskling, det har jag inte. När jag är med dig är jag bara med dig, det finns inga andra. Semestern tar slut och han lämnar mig. Det är min tur att börja jobba igen. Dröjer ett par dagar så kommer en lojal arbetskamrat och berättar vad som hänt på resan. Jag konfronterar honom (numera svinet) och han erkänner. Han ville inleda en relation med henne men han tyckte inte att jag behövde veta för han hade ändå tänkt lämna mig. Nu går jag dit varje dag och ser henne. Hon som fick hans hjärta. Om han har något. Tror inte det.
MENY
0